Det bor en pojke i ett oregelbundet tegelhus
Han är det mjuka murbruket
Mellan människorna som vistas där

De bor i samma trappuppgång
I varsin värld

En del går runt och skramlar
Med stora nyckelknippor
Det är oftast de
Som har väldigt stängda dörrar

Han har vikt upp sin värld
Vecklat ut den och utvecklat den
På sidan 112 i en sagobok

Den är för invecklad för pappersfantasterna
Som svarar på det numret

De sprutar in betong
För att pojken inte ska åka iväg
Som en heliumballong

Han går på promenader i området
Hans skor suger upp asfalten
Och överallt där ögonen ser
Tränger, spränger, spirar
Vilda blommor, frihet och liv
Det provocerar

Folk har inte tid
Man har ett schema att följa
Rutiner som rubbas rinner som svavelsyra
Man orkar inte ta in hans kärlek

Och hans märkliga uppsyn
Som om han vet allt
Om våra liv mellan A och B