Det har nog hänt dig mer än en gång att du står vid en perrong och ska välja väg. Att gå med fullt förtroende dina egna ben och din egen förmåga, eller att brista och hoppa på ett tåg där destinationen varit bestämd sen evigheter och rälsen är blankslitna av alla vagnar som rullat förbi.

Mmmm, du kan alltid låtsas att ingen annan gått de vägar du går. Ingen har någonsin bestigit Everest. I just den mössan du bär. Ingen har någonsin sett de blankpolerade vred du vrider. Och ingen har tänkt de tankar som skvalpar mellan din nacke och pannlob.

Jag måste säga att jag tycker synd om dig, du som ska förändra världen, revolutionera synden och utrota ondskan. Det är tragiskt att se dig fatta spaden, där du står, mitt i båten. Rentav komiskt när du rättar till snorkeln och dyker ner i närmaste snödriva. Du kan kanske bli den tusende som simmar på rygg genom Sahara?

Utrota fattigdom? Bekämpa multinationella företag? rädda alla svältande barn? Råna krigsindustrin på dess svulstiga vinst? Stoppa skövlingen av den sista regnskogen?

Men om du måste låta barnen svälta ihjäl för att krigen ska sluta? Men om du måste skövla skogen för att utrota fattigdomen? Men om du måste låta de multinationella företagen frodas för att rädda de svältande barnen? Men om du måste bojkotta de fattigaste länderna för att stoppa krigsindustrin?

Det är då du väljer att gå på tåget och stämma in i hejaramsorna.