Jag kan ingenting, jag är en slamsa och en slarver. Jag kan inte ta hand om min kropp och slutar motionera dagen efter jag börjat, fortsätter resten av året att hopplöst via autogiro betala årskort på gym. Hårdsteker hela mitt vuxna liv min mat, googlar på cancer i tarm och mage, på saltbalans (lika ofta som jag googlar på före detta fruar och flickvänner, mest på nätterna mellan vaket och sömn). Märker att hinnorna släpper, att epiglottis förslappas. Lagar egentligen inte mat, rör bara ihop något av lök och morötter, blandar med kalla makaroner, stjälper i en burk tonfisk, häller på curry. Äter kall hårdkokt gröt med översyltad lingon sittande längst ut på stolen. Vet inte vad jag äter, äter bara. Jag vet ingenting om proteiner och kolhydrater, inget om hormoner eller horoskop. Det enda jag de här åren bestämt mig för att göra gör jag inte: att skriva, att läsa, att älska. Boktravarna ligger som sjunkande skepp i min bostad. Skriver dynga gör jag under tiden, medan jag väntar på att förutsättningar för riktigt skrivande ska infinna sig – det gör de inte, lika lite som Gud. Det är mycket lätt att glömma bort att be. Jag städar aldrig, har inte torkat fönstren på sjutton år, dammsuger en gång per årstid, dammtorkar aldrig bokhyllorna, såpskurar till jul. Fyller inte bara mina lungor med damm, utan också mina hemmavarande barns lungor fördärvar jag: de har måst behöva växa upp i skiten, har inte kunnat freda sig, eller klarat av att välja bort (mig). Just det är särskilt ledsamt om man tänker på det. En sky av småflugor omgärdar mina ögonglober då jag nu, medan jag idisslar dessa utsagor, pressar ner en näve lökskal i soppåsen under vasken.

Jag kramar inte någon enda annan människa av honkön och jag har inte sex och när jag onanerat färdigt känner jag mig mer ensam än innan jag började så därför avstår jag och får till följd av det beslutet självfallet prostatan och pisseriet. Jag renoverar inte, låter inte bygga ut eller om, tapetserar inte, målar inga möbler, kittar inte fönster, skrapar inte golv, skissar inte på framtida hus; låter ärvd stuga med båt och nät förfalla. Pensionssparar inte. Har inte körkort, jag hade en gång en bil. Mina blommor ser ut som fan. Jag hinner ingenting, dagarna tar slut, fast jag ingenting ordentligt uträttar - och visst skryter jag nu med hakan mot bröstet i en imposant suck; antytt sinister, i allra högsta grad indolent. Jag är en filibuster. Tur för djuren att jag inte har djur.

Men jag kan efter diverse kortvariga jobb i ungdomen korrekt packa ICA-kassar och svabba golv med ändamålsenligt schvung och känner en uppriktig stolthet över att den kunskapen sitter i kroppen efter alla dessa år - och stoltheten skiner också ifrån mitt osynliga inre, som en skattkista på botten av Marianergraven, av att jag kan skratta och gråta. Vilket inte är en självklarhet hos oss civiliserade människor. Och ja, nog har jag har hört att det ibland pratas om att jag kan få folk att känna sig trygga och sedda i vård, skola och omsorg som boendestödjare, vårdbiträde och så kallad fritids; men det slags jobb värderas lågt och betalar sig inte för en karl som ska ha sin sprit och sin tobak, sina mazariner och sina purpurglansiga finskjortor till sina banangula chinos och smaragdgröna gabardin. Ja, ack, vi människor är i sanning helt obegripliga. Perseiderna trillar ner, gargoylerna grinar och ler, ja, titta de ler.

*