Det känns som jag fick träffa dig flera gånger, medan det i verkligheten är en gång. Tror jag. Fyra eller fem gånger det dryga sista året bestämde vi datum för kontakt, men du ringde i sista stund och ställde in (och visst högg en liten spontan irritation i mig). Men jag visste ju, och vet ju på riktigt varför du var så sen med att meddela dig: du ville ju verkligen ses, men kunde inte på grund av din sjukdom. Vi samtalade i din vackra bostad, medan vi klappade och kliade din kära hund, om poesin; om bluesen, alkoholen, Norrland, döden, om kärleken och ja: därför och på det hela taget om livet. Sedan gick vi om hörnet till din favoritindier och åt och jag fick absolut inte betala min mat, eller bjuda dig. Du skulle stå för fiolerna och så var det bestämt.

Det började för, tror jag, två år sedan med att du skrev så generösa och ja, som jag upplevde det, beundrande kommentarer om mitt diktande här. Du ville som det såg ut verkligen pusha mig, närapå marknadsföra mig, sprida mitt. Även om det inte var något nytt för mig att jag kunde vara bra, så skruvade jag lite på mig av dina lovord. Tyckte det var för mycket, alltför översvallande och jag visste inte hur jag skulle hantera det, innan jag vande mig och bestämde mig för att ta emot dina ord som de var: en famn av välvilja och riktigt gillande. Jag noterade också hur uppmuntrande du kunde vara med andra poeter du tyckte om, och att du rentav blev ett slags poesins oldtimer med rätt att prisa och spilla regnbågar och guld över det du tyckte var bra. Men med din egen konst var det tvärtom: du dissade den in absurdum, tuggade om och runt ditt skit och ansåg att du skrev sämre än en blind åsna. Vilket kunde vara ett utryck för sann ödmjukhet inför det faktum att du var en nybörjare och bara hade skrivit dikt ett par år – fan vet - men kanske lika mycket ett blottläggande av en grundmurat taskig självkänsla (den där bluesen, ack ja, och också här: fan vet).

Jag ville träffa dig fler gånger och jag fortsätter läsa dina dikter, som är förbluffande bra. Inte minst för att komma ifrån en som knappt skrivit förut. Dina vredgade rader om politikens sammanbrott tröstar jag mig med, ty du visste mycket väl vilka slags som är ansvariga för samhällsförvittringen. Och lika mycket tröstar jag mig med dina sagor, allegorier och korta metaforer om döden. Jag vet Arne att du inte skulle tycka om lull och floskler kring din eventuella godhet eller vänlighet och självfallet kommer ingenting sånt ur mina händer här. Det här är mina ord och för mig är de sanna. Jag tyckte mycket om dig, Arne. Till sist: vi utbytte berättelser om blueskungen Sven Zetterberg och om all härlig levande blues vi fått se i livet, och du sa mellan tuggorna på den där indiska favoritrestaurangen: ”du och jag får gå på blues nån gång”. Jag vet ingenting om sedan eller efteråt, kanske blir det trots allt så.