stjärnhimmel, stjärnhimmel
allt faller på plats
natten sveper sina vindar
ända in

hon säger alltid att hon vill hänga sig på vinden
och jag skar ett djupt sår i mitt hjärta
själv
det finns bara spån av minnen
allt händer
men det känns inte

bilder i ett virrvarr av svartvitt
en mor håller hårt i sitt barn, medan jag
dränker dem i tusch
klistrar över ännu en bild
det föreställer bara
förtvivlan (den som egentligen inte finns)

sömnen svider i ögonen
jag fattar tag i järnvägsrälsen
kör över mig, bara kör över mig
men världen bromsar innan tåget kommer

viljan att leva
jag springer därifrån, ut i hösten
vill att den ska vara för evigt
precis som jag
precis som jag