Jag tänker att jag föddes för att komma fram till någonting, vad detta någonting är vet jag fortfarande inte. Jag har varit lur på att jag varit detta på spåret, men det har alltid gäckat mig. Hoppat undan och lämnat kvar ett långvarigt hån för mig att bearbeta för att jag satsat så mycket på något så osäkert som det obeskrivbara. Jag ville gömma mig. Det vill jag fortfarande för övrigt. Jag är inte så säker på att jag lever med ångest, det är snarare något tvärtom, ett frigörande i centrum av min begränsade situation. Att inlåst kunna flyga. Att kunna presentera ett tillfredsställande sällskap åt min ensamhet. Hur? Jo, genom att jag lyssnar uppmärksamt på ljudet av varje fjäder som dras av från min tjärade hud. Kärleken är läkande. Omvärlden slipper ta del av ett spirituellt hat. En hämndaktion snarare än genuint förakt. Jag känner hur syrlig saliv bildas när jag tänker på hur man som mor kan piska bort barnets godtrogenhet, trygghet och tillgivenhet som om det vore damm på en trasmatta. Och hur man piskar fram varpen, de okomplicerade hållfasta trådarna, som ett nät som förövaren fastnar i medan mönstret gömt sig. Kurragömmalekar är vanliga i plågade psyken. Det gäller att välkomna mönstret fullt ut som vuxen, låta det blomma. Se den vilda reliefen, det ännu levande, så mycket vackert i allt fult att det fula tycks bli vackert om man bara ger det lite tid. Kanske det är en viktig uppgift i livet att ta hand om sitt negligerade barn? Kanske det gynnar fler än bäraren av barnet? Jag vill tro det. Tänker att det nog bor många bärare av svikna barn på institutioner i samhället. Det finns knäckta som för längesen slutat hävda, eller ens tro på sina upplevelser. Deras mönster försvann, antingen genom varpens håligheter, eller labyrinternas återvändsgränder som brukar serveras i små plastmuggar på brickor som bärs runt i själarnas vilosalar. Jag vill slita ut min klump i halsen och kasta den i ansiktet på de ansvariga som skiftar från fall till fall men som har den gemensamma nämnaren att de svär sig fria från ansvar. Jag skulle kunna kasta den på den accepterade och rumsrena förljugenheten, den som gömmer sitt fula tryne bakom rättigheten till integritet, men usch vad stor träffyta det skulle bli! Då skulle jag inte heller denna gång ha kommit fram till någonting av värde. Något större än ett haltande ego med hämndbegär. Jag skulle vara en krympling, hänvisad att sitta ännu en tid i kylan och kurera mina hånfulla svampar, som själslig mässling. Få väck alla tentakler. Det försmådda barnets barnsjukdom.