Jag var så liten när de berättade att det var bra med fantasi så länge man kunde skilja på fantasi och verklighet. Jag förstod inte vad de menade, förstår det fortfarande inte. Gammelmorfar träffade vita frun, vittra, och andra mer bekanta, döda de med förstås. Mormor gruvade sig å allas vägnar för helvetet, det brinnande infernot i underjorden. Gammelmormor stickade sockor åt barnen i Afrika. Mamma menade att titlar var olika skattningar på människovärdesskalan, som kastsystemet i Indien ungefär. Morfar unnade sig knappt något under sin livstid, hävdade att pengarna gjorde mest nytta på banken. På något sätt tycker jag att hela min barndom överröstades av de vuxnas fantasi. Barndomen fick träda tillbaka. Man kan tro att jag hade önskat mig livslångt teaterabonnemang i doppresent för jag hamnade som knattekritiker på första parkett i vuxenvärldens teater redan som blöjbarn. De vuxna hade dille på att samla på saker som åt upp dem. De blev sakernas slavar. Som urgröpta och förtorkade fruktskal satt de i sina proppfulla salar och tillbad den ena dyrgripen efter den andra med dammvippan i hand. Barn tillhörde ett krävande småfolkslag som ideligen skulle tryckas tillbaka till någon slags statisk utgångspunkt. Fem i tolv ägnades det ett ögonkast åt den undergruppen, ofta med kadaverdisciplin. Tennsoldaterna stöpte ätteläggen i släktsagan enligt en muntlig moraltradition. Som en multiplikationstabell där man komparerar sin avsky för allt utom fläckfritt. En fläck man inte får bort skär man ut med kirurgkniv och sväljer som oblat till eftermiddagskaffet. Tarmsystemet tar hand om skiten tills man, om man har otur, får tarmvred. Men, det går också att operera. En slags själslig plastikkirurgi, eller mer ordagrant, plastkirurgi. Det var gravallvar det här. Upptäckte det när självbevarelsedriften utvecklat en livlina, nämligen humorn som sköt iväg som en köttätande blomma i min miljöförstörda ögonvita. Mina olika skratt mottogs med misstänksamhet, man antog att jag var från vettet. En del feldoserade fastnade i ansiktet och sågs som en krigsförklaring. Ett hissande av mitt svarta döskalleemblem i kretsarna som vägrade ha någon relation till sin död. Förutom mormor då som hakat upp sig på helvetets skräckpropaganda. Hon hade aldrig behövt oroa sig, en form av felriktad ångest. Hon hade aldrig blivit insläppt, så fort skurhinkarna noterats på röntgenbandet hade hon satts på ett annat plan. Transponerats till en mindre falsk tonart där man ändå accepterade att hennes självrannsakan luktade grön såpa. Och på denna såpa ska jag låta historien halka tillbaka och knyta ihop sig. Att försöka skilja fantasi från verklighet är som att sära på vattenmolekylens två atomer. Man går miste om liv.