En lysande poet i mörkret
smått elektrisk utan dämpande
och utan glödlampor
inte ens i mikron, spisen eller under fläkten
bara en julljusstake i köksfönstret
som sladdade in där för nåt år sen

”Äh, jag har redan sett så mycket av livet”

han menar att mörkret är underskattat
jag tänker att det är få förunnat att
finna sig tillrätta i

Han bryter mot alla mallar och mönster
varför skulle man inte
så vi ställer stolarna mot hans fönster
sitter som på café
äter tårtbitarna jag tog med
fortfarande lite medfaren
av sin litiumförgiftning
yrseln sitter väl i några dar
glad och tacksam över livet
som lät honom stanna kvar

berättar om sina syner
hur kinesiska armén slog med lie över snön
på ett tak på lasarettet
och hur han grät

berättar att personalen säger
att han är från vettet

Han talar om Freud, Jung och Sabina
det legitima versus själsfina
nästan som vi, fast lite tvärtom
två poeter, två ordakrobater
och patienter till en psykiater
den vassaste kniv med poetisk själ
som vill oss så innerligt väl att han vakar
över våra liv även i livet efter detta

Freud och Jung, de rökte opium
vi ryker ihop med omgivningen ibland
men får nöja oss med feldoserad medicin
och Winston