Jag tycker inte om vita ytor, lösa trådar, det icke namngivna, som om det odöpta vore okristligt, eller som om det som rör sig i rummet ignoreras för att det är flyktigt och vi vanligtvis inte har tid att reflektera över nåt så opraktiskt som det som rår över andra lagar.

Jag sitter och sorterar, först var det ägodelar, sen världsdelar, och nu atomer och energin som får dem att säras eller hänga samman. Inser att ju mer jag utvecklar detta desto längre ifrån mig själv och andra hamnar jag, som om jag valt att ösa upp havet och sila varje droppe genom universums masknät med samma vördnad som det vore tårar, läkande och befriande med det påtagliga i det omöjliga.

Jag tänker att vi expanderar, att vi alla är som egna solsystem och att vi borde värma varandra, tända stjärnorna i alla rum, befria oss från rädsla och främlingskap. Misstänksamheten är som en strömbrytare. Det blir 7,7 miljarder förmörkelser som slår mot varandra i ett tiltande flipperspel, misstänksamma myror med medaljer. Ett upplägg som ett spel för självutnämnda gudar.