Döden är det där frusna innanhavet som det kan bli en smulten rännil på, ett rinnande vatten som stavas liv. Vid lunchtid är det solen som regerar och på en vädringsbalkong råkar jag i trapphuset med ett klädbylte i famnen få se en frisk stjärt i ett par blå bikinitrosor på en vädringsbalkong, och hon ligger på magen med fötterna åt trappen och fotsulorna är tvättade (jag tror jag såg hennes ansikte med ett par pilotformade solglasögon på igår kväll, när hon slank in i porten tätt bakom mig med en inslagen tavelram mellan händerna och jag hoppade antytt till och hon log med välpetade tänder som inte smakat nikotin eller kaffe så ofta). Jag kan inte riktigt släppa det nästan nakna jag sett, jag släpper det jag sett, jag behåller det. Jag går efter en stund åt andra hållet med en kaffekopp i handen och nu finns ingen på den där balkongen och det blir lite tomt, men också ett slags lättnad i mig.

Medan jag på eftermiddagen med en gaffel sitter på en stol i köket och äter ur en skål med kalla rester – potatis, slantade morötter och kokt kött - framkallas i min hjärna en klar bild, som hade jag just sett det som bilden består av och jag vet att jag aldrig någon gång sett det så tydligt efter det att jag såg det för första gången och på riktigt. Inget särskilt egentligen, utan bara en kvinna, men framför allt ett butiksbiträde jag arbetade samman med för trettionio år sedan. Och jag vet vad hon heter, hette. Hon hette, ja, hon är ju naturligtvis död, Sara. Och hon rörde sig ryckigt, eller varför inte kalla det för vad det var, intensivt, mellan travarna av kundkorgar och kolonial, med dinglande smycken om bruna underarmar och fingrar och hon pratade om sig själv i tredje person, kanske trodde hon att ingen hörde, förutom de gånger hon stannade upp och tittade in i mig, när hon såg att jag var helt ung och öppen - då log hon utan minsta spår av arrogans. Jag försöker hålla kvar bilden av Saras leende ögon, det går en stund. Nu och när som helst kan dött virus slå ner i vem som helst och börja leva och döda.

*