En irritation föll över dig
ögonen vände sig inåt
du reste dig och gick till fönstret
stod där raklång med händerna på ryggen
demonstrativt som armarna i kors mot mig
en markering, ett avståndstagande
stärkande och lite skyddande i ståndpunkt
att ställa dig åt sidan
när nu jag syntes oförmögen

Du som skrapat ett helt liv på yta och ruta
vårdat och värnat
behandlat fönster som glasblommor
öppningar till stjälk och stam
att blicka in i, se ut ur, se tillbaka
känna hur något närande når fram
bara för att de egna är lite immiga numera
svåra att se igenom ibland
och att fönstret framåt lossnat
vad jag läste in behövde inte vara sant

Det var som att rummet släcktes
jag gick fram som en hel armé
jag vet det, jag gör så ibland
det är gamla takter som sitter i
det handlar inte om landvinningar längre
utan om rummet och längtan att dela det

Trevande sökte jag belysning
och armarna du lagt mellan oss
frågade vad du såg som jag missat
du vände dig mot mig med tom blick
känsla, svarade du