På att kommentera mina skrivarvänners texter. 

Livet kom för tätt inpå igen och lixom slog undan kraften i trötthjärnan och fingrarna blev tafatta och

snubblade på tangenterna.

Solen har kommit med värmen till Norrland igen.

Barnet trivs nu och skrattar, blåmärken har bleknat bort med de nya vännerna, och Mammahjärtar suckar och andas ut.

Hjärtat är lite mer rosamt, och de frånvarande är nöjda över avslut, har fått min perenna kärlek nyplanterad framför huvudstenen. Där ska den saknaden få kraft att blomma och läka.

Nu ska jag bättra mig så tack för ert tålamod finaste ni, den här tiden har era texter gett mig styrka och livsmod. ( och här skulle jag velat ha en stor smylies i form av ett hjärta, men det går ju inte)

Så förlåt ni, det blir bättre.