Du sitter på en liten plastpall tätt intill ett decimetertjockt betonglock till en gammal brunn som din man för länge sedan hämtat ifrån ett övergivet torp i Sörmland. Locket är fullpackat av krukor med pelargoner i minst fyra olika nyanser av rött och mitt i fånget lyser en vit. Du sitter och jobbar med blommorna i gott och väl en timme. Dina händer löper vant över bladen. Du har lika långt hår nu som du hade när du var omkring fyrtio. Det var de åren i mitt liv, i din sons liv, du var inte alls med i det, det var inte ditt liv, då jag hade funnit alkoholens nåd och du och pappa stod helt handfallna, inte minst för att jag var en sån duktig skolpojke och idrottare och son och det har jag förstått efteråt, att de åren var ett av ditt livs mest avgörande brytningstider, de åren du började studera och så småningom fick egen ekonomi och inte måste försörjas av pappa. Med tiden lämnade du honom, efter nästan fyrtio år ihop, och du var, precis som jag, som alla, barn av din tid och plats och din levnadsberättelse är allmänmänsklig och också helt och hållet din, som min är min, som allas är. De flesta av oss lever under samma tak och det stavas familj, men vi lever där mellan väggarna våra högst egna liv och i våra åldrar, i allt väsentligt och på djupet frikopplade ifrån de människor vi i två decennier delar måltiderna med.

Och dessa år är du även lika smal som då och idag, i coronatider, säger du, har du för första gången i livet, inte låtit färga det, håret, och det gråa väller nu fram och skiner som sten i kvällssolen tillsammans med din enkla röda sommarklänning. Ibland tittar du upp och vinkar och ler åt mig som sitter på en stol på gräsmattan och läser ur en bok. Jag njuter av din vitalitet och din skönhet; allt tyder på att du är avspänd och helt befriad ifrån oro och du ler så vackert och nu njuter jag bara av det och upptäcker att jag är fri, troligen sedan många år, kanske rör det sig om decennier, tiden är ett tivoli och livsprocesserna ett hoppla, fri ifrån den duktige pojken som suktar efter det hopplösa hoppet.

Jag ska åka tillbaka till mitt, till det liv jag lever, vad nu det är, men ett liv är det, och jag reser på mig efter lunch i bersån. Du ställer dig upp, sträcker på dig, och vi kramas, vi struntar i coronan. När jag vänt mig om och börjat gå ropar du kort mitt namn och jag går tillbaka; vi kramas igen, du sträcker dig upp mot mig och du håller i en god stund, jag håller i dig, du blir röd och varm och du gråter, det strömmar i mig av ömhet och sorg och jag blir rörd och är på väg att gråta också jag. Jag går iväg igen, stannar en kort stund, nästan inte alls, en bit ifrån, vrider på huvudet och tittar på dig: du ler ett kort och snett litet leende, du är så söt, så inifrån och i botten söt. Det där leendet som jag kunde få se i backspegeln då familjen hade de där långa bilsemestrarna i landet och jag var fem, sju och nio och så vidare och jag tyckte om det där leendet. Det var kärlek i det och det var till mig och det kom alltid så plötsligt, som jag minns det, mitt i allt annat, men kanske hade det varit tyst ett tag bilen, bråken mellan oss syskon hade avklingat, dina utrop vad gäller synintryck ifrån olika delar av vackra Sverige hade klingat av, pappa kanske trummade med fingrarna på ratten. Men det är inte säkert att leendet kom i kölvattnet av något sånt, det kanske bara kom. Också efter att det hade börjat bli pinsamt för mig för att jag hade blivit prepubertal tyckte jag om det. Samtidigt som jag vred lite på mig, inte utan ilska och förvirring, tyckte jag om det. I smyg tog jag emot det.

*