Det blev ingenting av min dröm om att få kränga folks tankar... vandra mellan dammiga hyllor på ett antikvariat, eller glida fram i den mer urbana bokhandeln i stan, där det senast tänkta skrivit sig till text.

Jag ville slå in de kanoniserade tankarnas pris i apparaten, svinga saxen, paketera, tejpa, ställa in och undan. Sedan ville jag realisera åt de cykelburna, se dem cykla iväg med hyllmetrar på pakethållarna.

Jag ville läsa tegelstenar om Simone Weil eller Den helige starets Siluan på arbetstid. Förundras över den där mystiska intertextualiteten med det himmelska, som är förbehållen helgonen.

Jag ville få syn på ömheten på en bokrygg, det blodiga minnet av en sönderslitenhet innanför en pärm på hyllan med lyrik.

I \"min\" bokhandel, som jag tänkte den, skulle inte finnas så mycket bredd, men hela höjden och djupet... uppstigningarna, nedstigningarna, hävstängerna, nåden och nödvändigheten.

När döden kom dit, skulle jag stå länge och fundera över vad som blev kvar i hyllan hos mig, medan kommersen stillnade och människan bakom orden klev in i ljuset, ur sitt liv, ur sin text.

Sena eftermiddagar skulle jag ha tittat bort mot lyrikhyllan. Jag skulle ha undrat över källan därnedanför som speglar eftermiddagssolen i djupet, och om jag hade dåligt med kunder skulle jag ha tagit några små steg bort dit för att dricka.

Nåväl. Detta var inte mitt kall, när allt kom omkring.