Det är 2017 i ett av världens rikaste länder. En slå -sig- för- bröstet- nation. Etiken sitter i styrdokumenten men det var längesedan kvinnorna med makt bildade kupor för att diskutera de etiska imperativen och hur de ska implementeras i förvaltningens verksamheter. 

"Ditt barns andning är inte ett grundläggande behov." "Det säger praxis" hävdar handläggaren och slår ut med händerna som om beslutet inte är hennes ansvar - beslutet att bryta mot barnkonventionen. Som om hon saknar förmågan att se de fatala konsekvenserna av sitt beslut och sitt ansvar för barnet. Förmodligen har hon sent i livet insett att hon saknar medmänsklighet och att sådant behöver odlas och kultiveras under år och nu gör hon bara sitt bästa för att avancera på arbetsplatsen genom att gång på gång bryta mot barnkonventionen: Effektiv förvaltning. Den medmänskliga kollegan har varit sjukskriven i ett halvår nu, vilket borde oroa. 

Bilan som socialchefen och socialnämndens ordförande vill se falla, faller över din nacke och när andra föräldrar pratar om livspusslet - så svårt att balansera, hinna både jobb, barn och att förverkliga sig själv, kan du bara avlägset relatera från din nya utsiktspunkt: "Somnar du så dör ditt barn." "Det är i enlighet med praxis." Och så säkrar handläggaren sin plats högre upp i hierarkin, blir mellanchef medan du själv önskar att din klan var större. Du saknar dina föräldrar som lät ett litet frö av tillit växa till när de höll dig så där tryggt, gungade dig till sömns och skyddade dig från okända faror så nära som du nu håller ditt eget dödsdömda barn eller ett flyktingbarn som fått bo hos dig under sin osäkra väntan i limbo. Och du förlorar tilliten till medmänniskornas humanism: det ozonskikt som skyddar vår biosfär, hindrar oss från att förbrännas...

Det är 2017 och vi behöver mer än någonsin tillit till världens förutsägbarhet och generositet; människors medmänsklighet nu när naturkrafterna bjuder på orimliga stormar över alltför uppvärmda havsytor och översvämningarna sköljer bort nästa säsongs utsäde. Vi undrar vad som gick fel när det inte längre går att lita på förvaltningarna, domstolarna och humanismen hos de folkvalda i regeringarna.