Som om jag inte förstår
när jag väntar på tomma perronger
och vill vända åter
till mammas gata
att jag väntar på Du

(som om ensamheten inte kan förstås
den innersta saknaden
den vi trycker undan
och febrilt runkar av
om natten
i ett hopp om att kunna sova,
när det regnar)

Som om jag konstruerar
att det finns en verklighet
en verklighet som är fjärran den verkliga
(när vi mår som sämst
är vi som mest missförstådda,
inte nådda, så långt ifrån)



I drömmarna reser jag iväg
samtidigt som jag står kvar -
jag missar hela tiden tåget
för jag faller ner i hål, kryper i små gångar,
simmar genom porer
som om det finns en evig längtan
till att försöka finna en teleportör, eller
något som ska förpassa mig
till en annan värld

(vill någon lyssna,
frågar vi
vi läser och ser, igenom
det aktuella, det
långt ifrån snälla
hur någon vill trycka ner
när någon inte ser
mobbarmentaliteten
själva essensen
till att vara
och inte vara)

Som om jag inte förstår
att jag i mardrömmarna
och i malströmmarna
när jag hastigt kilar igenom
lönndörrarna i grundmurade murar
där allt känns så jävla bekant
som om det vore min egen bakgård
att jag ändå aldrig har varit där...

jag hoppar emellan korridorer
där allt rusar, fort, fort
jag flyr mina fiender
och det slutar alltid med
att jag tappar greppet
och faller

och sedan
under promenaden,
efter regnet
längre fram
när det blänker i pölen på gatan
ett förföriskt sken som blinkar
vinkar till mig
då hastar jag, ilar
och dyker igenom
igen

som om jag inte förstår

ännu ett försök
att nå dina öppna armar
en oas, ett hav att flyta med och andas i
att jag vill så mycket mer

att älska

Som om att jag inte förstår
att om man ska skapa poesi
då måste man vara sig själv
och inte vara någon annan

Som om jag inte förstår
att det börjar som det slutar
och att liv hela tiden dör

Som om jag inte förstår