Heinrich Faust är grundligt trött
på böcker, visdom torr

Han vill vara ung igen
uppleva kärlek stor

Han glömma vill sitt eget jag
och följa blott naturens lag

Då kommer i en hunds gestalt
Mefistofeles
och lovar honom allt
- om han blott får Heinrichs själ!

- Om stunden är så underbar
att jag i den vill dröja kvar

Då kan du gärna få min själ
Då vill jag bli din träl!

Så börjar då de två sin färd
ut i den vida värld

Faust får se floder, berg och ängder gröna
även kvinnor sköna

Men han älskar blott en
en jungfru, förtjusande och ren

I början värjer hon sig fjär
men snart får hon honom kär

Gretchen är hennes namn
Hon är strax i Heinrichs famn

Av deras kärlek blir ett barn
Hon dränker det och blir ett skarn

För detta svåra brott
döms Gretchen till schavott

Hon vill själv med döden brottet sona
vill ej man henne skall förskona

Mycket riktigt sänder Gud
sedan efter Gretchen bud

Är Faust nu till den onde såld
för sin stora, svåra skuld?

Nej! Han av änglar blir bebådad
att han av Gud är benådad

Kanske det bidrar till hans väl
att Gretchen bönat för hans själ

Wer immer strebend sich bemüht
den wollen wir erlösen!

(Den som alltid strävar och bemödar sig
den vill vi förlossa)

Så har skalden dock tänkt ut
på sagan ett lyckligt slut!