Första gången jag kom till Gotland

lämnade vi omedelbart Visby

och styrde söderut i hyrbil

sedan norröver på andra sidan ön

mellan fyra-fem trädoftande vandrarhem

vari jag läste min medhavda Kafka

eller tänkte på skoltiden som just försvunnit

ty min bästa vän hade planlagt

att hans mor skulle köra oss runt

längs stränderna där sandkornen var stenar

med sina makalöst branta klinter

genom alla små orter med varsin kyrka

att stilla beta av

och jämföra med fantasin

så i Ljugarn skrev jag

det där sanningsmättade vykortet

likafullt hemskt kryptiskt

till en annan före detta klasskamrat

senare via Lärbro

for vi oundvikligen ut till Fårös raukar

före jag hade sett en enda Bergman-film

åtminstone aldrig på riktigt

i mitt bildkluddande liv

men precis lyckats ta studenten

på en hårsmån när

och nu stod jag här

med en hel systemkamera om halsen

utan att koppla en kubikcentimeter av

allt det fritt gotländska

till vare sig Jack läst två år innan

eller Ainbusk Alfvengren Grymling

och ingalunda hänga med

hade jag tänkt nätterna före

så kände mig nu som ett spöke

vars liv gått upp i rauk

och längtan till kvinnan låg i ruin

överraskad att alltjämt

vistas i Sverige

i höjd med Riga

skulle gissat på närmare Finland

nåja

frampå sista dagen anlände vi

till Visby ett verkligt tillfälle

då jag blivit himla trött av tusen intryck

och sjuk av hemlängtan

fastän inte ens var fjällvandring

att hellre satt ensam på hotellrummet

än upptäckte ringmuren

i väntan på morgonens färja

emellertid om jag

blott hade anat hur sagolika gränderna

därinnanför ombesörjt sina hus

så skulle aldrig ha låtit det dröja

tre-fyra år tills den stora byn

visade sig vara världens vackraste

lilla labyrintiska stad