Katarina är ledsen, uppgiven, förtvivlad
Vattnet lockar och drar
Seine lockar
Så skönt att få falla
Tyngdlagen upphävd
Men hennes älskades rop
drar henne tillbaka
och hon inser
att viktigast av allt
är Livet, Livet, Livet!

Så fina dikter du skriver, Katarina,
men så synd, att du talar om oss,
de andra, som en grå, trist, medioker massa,
Det gör det lite mindre lustfyllt att närma sig dina dikter

Hon är osvikligt lojal mot sin livskamrat,
tycks dyrka honom
som ändå är skuld till hennes elände!
Är han värd hennes dyrkan?