Finns det en evig sanning? Platon (300-talet f. Kr.) trodde det. Han menade, att den verklighet vi uppfattar med våra sinnen, sinnevärlden, bara är en avglans, en kopia av den sanna verkligheten, som är idéernas värld. I sinnevärlden råder tid, rum och kausalitet och den ändrar sig därför ständigt. Idévärlden, däremot, är beständig. Idéer, som det goda, det sanna, det sköna, är eviga. Innan själen hamnade i en kropp, levde den i total kunskap, och efter kroppens död kommer själen att återfå allsmäktig kunskap. Platon trodde alltså på evigt liv, d v s att själen är odödlig. Han trodde, att en demiurg (eg = hantverkare), en sorts gud skapat världen.
Romantikens filosofer och diktare grundar sin ideologi på Platons lära. I Sverige är t ex Tegnérs dikt "Det eviga" och Viktor Rydbergs "Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill...hör evighetens rike till", exempel på denna idealism.

I Korintierbrevets 13:e kapitel, 12, står följande: "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd."

Som jag förstår det är det ungefär samma sak som Platon menar, eller hur?