Alla som försöker sig på att skriva skönlitterärt ställer sig väl ibland frågan: - Är det överhuvud taget något bevänt med det jag skriver? Jag gjorde kanske klokast i att inte skriva alls...
Tycker, att de här stroferna av Merwin ur dikten Berryman är så bra och tänkvärda, att jag vill dela med mig av dem. Det finns ett "jag" i dikten och ett "han" som förmodligen syftar på poeten, kollegan Berryman. Diktjaget har alltså dryftat frågan med sin äldre kollega. Jag återger endast de två sista stroferna, eftersom bara de är relevanta här:

"jag hade knappt börjat läsa
jag frågade hur kan du nånsin vara säker på
att det verkligen är något bevänt
med det du skriver och han sa att det kan du inte

det kan du inte du kan aldrig vara säker på det
du dör utan att veta
om det var något bevänt med någonting du skrev
vill du vara säker sluta skriva"

Översättning: Östen Sjöstrand
(ur Lyrikvännen, 1983)

Det är på sätt och vis trösterikt, att en etablerad och prisbelönt författare uttrycker sig så, eller hur? Man skriver av olika skäl: Man drivs av en passion, man vill ha kontakt med andra som skriver, - så är det ju här på poeter.se - eller man tycker bara det är roligt och inspirerande. Man får inspiration och feedback av andra och slipper skriva bara för byrålådan, som det hette förr!