Schopenhauer (1788 - 1860) utgick i sin filosofi, liksom Kant, från distinktionen mellan fenomen och tinget i sig. Människan kan, som fenomen, bara uppleva tinget i sig, d v s den verklighet vi uppfattar med våra sinnen, som en bild, en föreställning, eftersom vi är bundna av tid, rum och orsakssammanhang. Viljan är det centrala i Schopenhauers filosofi, och hans huvudverk heter Die Welt als Wille und Vorstellung (Världen som vilja och föreställning, 1916). En världsvilja styr, och den har varken med Gud eller förnuft att göra, enligt Schopenhauer, utan är opersonlig och blind. Som enda mål har den fortplantning och överlevnad. Människan styrs också av vilja, men viljan är destruktiv, eftersom den aldrig kan bli tillfredsställd. Vi strävar efter olika mål i våra liv, och då vi nått ett mål, kan vi känna lycka, men denna lycka blir kortvarig, eftersom viljan snart sträcker sig efter nya mål att uppnå. Att vilja är därför att lida, och att leva är att vilja, alltså är livet ett lidande. Någon Gud eller några inre värden finns inte, alltså är livet meningslöst och döden en vinning. Människan är det enda djur, som kan abstrahera och reflektera och därför inse att livet slutar med döden.

Hur ska då människan stå ut med den meningslösa tragedi som är hennes liv? Hon kan "negera" viljan, lura den, om man så vill, och detta kan hon enligt Schopenhauer, göra på tre sätt. Det första alternativet är den s k estetiska varianten, d v s man kan uppgå i konsten, musiken, eller naturen. Den andra varianten är den etiska, och den innebär, att man glömmer det egna egot till förmån för ett annat ego, d v s känner medlidande. En tredje möjlighet är att vända sig bort från världen, avstå från världen, inse att dess njutningar är tomma, och leva som en munk. Här påminner Schopenhauers lära om den österländska, buddismen eller hinduismen - fast han trodde inte på karma, reinkarnation eller nirvana.
Schopenhauer levde ett ensamt liv och hade en ringaktande syn på kvinnor. Dock tyckte han, att vi bör vara hyggliga mot varandra och hjälpa varandra så mycket vi kan, ett försonande drag! Ett annat försonande drag hos denne sure misantrop, är, för mig, hans kärlek till hundar, närmare bestämt, pudlar. Pudlarna avlöste varandra i hans liv och i hans testamente stod noga angivet, vilka personer som kunde komma i fråga för att ta hand om hans pudel! Mot slutet av sitt liv, när Schopenhauer nått berömmelse, ville skulptrisen, Elisabeth Ney, göra en skulptur av honom. Det fick hon gärna, om hon även gjorde en skulptur av hans pudel, och så blev det. Han lär också ha haft omkring femton avbildningar av hundar på väggarna i sitt hem!

Det tycks ha varit konsten som var ljuset i Schopenhauers liv, och det är nog förklaringen till att så många konstnärer och författare blev påverkade av hans tankar.