Kierkegaard lär ha haft en svår barndom. Fadern, religiös, stundtals deprimerad, var mycket sträng och krävde absolut lydnad. Sonen fick inte ha några leksaker och tilläts inte gå ut på egen hand. Begripligt alltså, att sonen blev en enstöring, som hade svårt att få vänner. I "Antingen - eller" talar dock Kierkegaard mycket uppskattande om sin far och nämner honom som en förebild. Namnet Kierkegaard, som förstås betyder kyrkogård, togs efter faderns fädernegård på Jylland. Fadern var av bondesläkt men gjorde sig som manufakturhandlare i Köpenhamn en förmögenhet och blev en av Danmarks rikaste män. Sören behövde således aldrig arbeta för att leva utan kunde helt ägna sig åt sina skriverier.

Människan föds inte i något bestämt syfte. Existensen föregår essensen. En stol t ex har ett bestämt ändamål, innan vi tillverkar den: vi behöver den att sitta på. Människan blir till genom sina egna val. Vi ska välja ärligt och utifrån oss själva, säger Kierkegaard. Om vi låter andra styra våra val eller bara låter livet ske, blir vi dussinmänniskor, icke autentiska. Kierkegaard urskiljer tre utvecklingsstadier i människans andliga utveckling: Den estetiska människan lever för njutning, materiella ting och upplevelser, bryr sig inte om moral och ansvar. Ett sådant liv leder till tomhet och leda, varför estetikern förhoppningsvis tar klivet över till det etiska förhållningssättet till livet, d v s tar sitt ansvar som medborgare, för familj, medmänniskor och plikt. Den etiska människan erkänner skillnaden mellan ont och gott. Nyckelordet är här plikt. Men även etikern kan förtvivla över människans begränsning och längta efter något bortom livsprojektet, en gud.
Gud är oändligt fri, höjd över tidens och rummets begränsningar och alltså evig.
Kierkegaards förhållande till gud var personligt och individuellt, något absurt, som han hade behov av att underkasta sig. Han tog avstånd från den etablerade kyrkan och prästerskapet och råkade därför i konflikt med representanter för den traditionella kristendomen.

Det tilltalande i Kierkegaards filosofi är för mig, att han betonar människans frihet att välja sitt liv. Vi är inte offer för omständigheterna, vi kan ändra våra liv.
Det skrämmande är att hans sanning är subjektiv. "Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna den idé för vilken jag vill leva och dö." Det var ju, vad t ex Anders Breivik, högerextremisten gjorde, när han i kraft av sin ideologi dödade 80 människor. Hans ideologi var sanning för honom. Ett annat, mera aktuellt exempel är Putin: Hans sanning är inte vår sanning!

Ytterligare en personlig reflektion: Kan man inte tala om ett sekulärt öde? Vi svenskar har fötts in i fred och frihet, men om man råkar födas i ett land, där våld, förtryck och hat råder, blir väl ens handlingsfrihet beskuren? Visst får vi känna och tänka fritt, men handla fritt kan vi knappast. Inte alla förmår bli en Navalnyj! Eller om man föds med en allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning! Att säga till en sådan människa "Du är fri att skapa ditt eget öde", blir rena hånet.

Kierkegaard anses vara en av existentialismens grundare. Länge var han inte känd utanför Danmark. Det dröjde 100 år innan han populariserades av Jean-Paul Sartre, som emellertid skilde sig från Kierkegaard därigenom att han var ateist. Kierkegaard, däremot, förenade sin livsåskådning med en kristen tro. Man kan förstå, att existentialismens idéer blev populära, t ex på 1960-talet, när man ifrågasatte gamla värderingar och traditioner. Kierkegaard har haft stor betydelse för 1900-talets filosofer, författare och människor i allmänhet.