så vacker i sin skepnad att ytan blundar
och skruvar genant på sin fåfänga som inser
att gränsen är passerad

den första efter den sista har slängt sin förhoppning
att ens försöka bestiga det ogenomträngliga
medan avunden slipar på sin planer att förgöra
och bryta ned de molekyler som formar och fångar

huvudspåret är alltid ett brustet hjärta som skriker
ut sin längtan att få läkas i de vackras landskap
medan fulheten förpassas bakom sigillåsta valvsdörrar

våra brustna personligheter skurar sina bonade golv
i sina ständiga ensamheter och vägrar inse att det blödande
såret är det enda som borde ha fått läka
medan lyckan konstant hämtar sitt värde från en sargad yta