I resterna av en skog. Med otäta gränser. Där man går vilse. Där man alltid hittat förut. Och i förvirring sjunger man. Och förundras över att rädslan uteblir.

Ditt ansikte är främmande. När jag vänd mot det omöjliga ser dig. Och hur du än ropar. Hör jag dig inte. Vi vilar i någon annans ödes dröm.

Blank som en spegel av stål. Vrider sig himlen mot den bruna bottnen. Jag vet att det är en hälla strax under ytan. Du ser den inte. Du känner den inte. Som jag.

Jag har tummade färdigskrivna lappar i en ask på nattygsbordet. De lämnar mig ingen ro. Inte heller förtvivlan. De är vad de är. Liksom fåglar som flyger i streck.

Och sen när krigsherrarna blir tvungna att sluta fred. För det blir de till slut. Även efter lång tid. Kanske efter deras död. Växer det ljust gröna strån i kanterna.