Som att stå i utkanten av ringen och släppa ner axlarna. Sakta ner de inre scenerna. Försiktigt närma sig centrum när det suger till inunder skinnet strax nedanför naveln. När rädslan är närvarande. Och ilningen går som en tråd upp mot hjärtat. Det är så du vet att det är viktigt. Att fortsätta. Mot mitten. Då kommer balansen. Och lugnet. Ett tag. Till dess origo förskjuts och du åter står i utkanten. Och väntar in nya kroppsliga förnimmelser. Som leder dig rätt.