Det skulle kunna sägas att det bleknar. Stillar sig. Lutar sig mot. Som man lutar sig mot ett trädgårdsredskap, dricker en klunk vatten och torkar pannan. Jag vet inte. Det skulle kunna sägas att det stegras. Lagras som sediment. År från år. Och förhårdnar under bröstbenet. Jag vet inte.

Det är när jag blöter kroppen och sänker mig sakta i det mörka vattnet. Omgiven av ljust rosa näckrosor. Stärkt av en manande röst inom. Utan att skälva. Utan åthävor. Utan.

Det är när jag fångar bilderna utanför blickfånget. Framkallar känslor i någons sinne. Rör en annans hud och vet. Vet att jag är där. Vet det så intensivt. Vet.

Och det är när du lämnar spår som inte kan suddas. Små fragment av minnen i min tambur. I min cykelkorg. I mina kläder. Det är väl då man skulle kunna säga. Att det är. Bara så.