Fan jag hade sönder dig
Ser det på facebook, eller
insta eller snap eller vad
det nu är för sociala medier
som du, trasig, dyker upp i
nu för tiden. Hela tiden.

Du verkar träna mycket
och dina stories visar
allt coolt du gjort och gör
Allt coolt du ska göra.
Du verkar ha det bra och
jag önskar så att jag
gick på hela den grejen.

På varenda bild så ler du.
Stort, mot kameran, mot mig
och jag tror ingen ser, jag...
tror inte ens du märker
men sprickorna har vuxit
De sitter på utsidan nu,
inte längre dolda under
vin, sarkasm eller hångel
De är i dina ögon,
precis där jag minns dom.

Jag minns precis innan
Sekunden när de, dina ögon,
var fyllda av hopp och du
precis hade viskat vad du
aldrig någonsin viskat
till någon annan innan
och jag släppte dig bara,
svarade något fint ingenting
och det var det tänkte jag
Jag tänkte nog att någon
skulle komma och laga dig
nånstans längre ned på vägen

Det verkar inte så än
men jag hoppas att någon
ser de där skärvorna och
viskar dem samman en natt,
kysser dig hel igen och
nästa morgon kanske du
äntligen får vakna och
ha glömt mig, glömt oss,
glömt det där vi aldrig blev.