Och så fick jag dom, eller fick och fick.

Vad får man egentligen här i livet?

Mer att jag förlänte mej till att be'ridas under deras sfär.

Gav dom mitt tomrum att fylla.

För där var dom iallafall, som om luften,
'ingentinget' ovanför mej, runt mej, nu helt plötsligt var någonting.

En rymd, en omloppsbana.

Ett flygande vintergata. Ett upplyst mörker som skenet av luciferin.
Kanske strömmade dom ut någon slags värme att tränga in i min mittpunkt, in i mitt inre.

Nej, inte vintergatan, det låter kallt och fanns ju redan. Jag kallade den nya sfären 'vai sao', översatt ungefär

’stjärn-duk’

Så tänkte jag mej dom, Ällerskorna.

Som änden av mej, mitt förlängda, den slutliga rymden. Som om deras väsen fyllde tid och rum likt en fallskärms inneslutna, då fanns dom där både för att sväva och lyfta, men även för att sakta ner och bromsa, en framfart, Ett slut.

Och så var det färgerna.

Hur känner man en färg?

Den varmaste av färgerna var grön.

Som den mjuka fuktiga gröna mossan, som mina ögon och tunna lysande vener.

Som Grönt på natten, Upplyst av ljusreflekterande droppar. Skimrande som Paljetter. Som tårarna.

Det gav dom mej, Ällerskorna, tårarna.

Dom där stora och rullande tårarna som leder renade Spår på sin väg.

Och jag minns ögonblicket den gången när du strök mitt hår, din röst.

Lugn och mättad, dov och innerlig som en skogstjärn, och dina dockhänder som solvarm torkad lerjord när du strök min kind

”Drömmar kostar ingenting petit Chéri, drömmar kostar ingenting”

Det ögonblicket när någonting gick sönder inom mej. En ton som spräckte den tunna hinnan.

Och jag grät.

Fast tårarna syntes inte, dom strömmade, dränkte min insida.

Fyllde magen som växande fostervätska och lät dom infantila lungorna lida i sin nya oanpassade miljö
Och jag grät, grät osynligt över det dyrbaraste jag någonsin mist med aldrig sinande tårar.

[Det skulle komma att gå en hel evighet här emellan, men den får du helt enkelt föreställa dej nu när jag fortsätter]

Det kanske egentligen

bara var ett väldigt kort ögonblick som dom fanns där, Ällerskorna.

En andhämtning som vidgade min tidsrymd tills lungor kunde andas igen. En känsla av att alla utspridda detaljer som fallit ut ur sin helhet, slarvigt och ostädat inom mej under en livstid sakta rann ihop som kvicksilver.

Till en form, en människo-massa.

Ibland har jag trott att mitt blod egentligen var grönt som mina vägar av sytrådstunna grässtråslika ådror. Precis som när mitt hår vävt in sej i sjögräset i alla skogssjöar jag flytit i under en livstid och vuxit in i det eviga.

Jag trodde att allt var eviggrönt inom mej. Det är så svårt att egentligen veta vad som finns där på insidan, hur det ser ut.

Men inom mej bar jag ett språk och en röst som Ällerskorna skulle perforera och dekorera till det vackraste av stjärnmönster.

Och livet svävades, och tårarna rann och rann i nyfödda strömmar och ilar under en stjärnklar natthimlen, Någon annanstans.

Så förunderligt, hur det kan te sej

att kanske var det just det jag var, eviggrön.

Eller blev, kanske är mer rätt att skriva.

Eviggrön, precis som Aurora Borealis

’Det är så själfullt att tömmas 
ma chéri’