Det jag möttes av var ett uppspärrat, närmast skälmskt leende. Vilket i sig är ett tecken på att man ska dra öronen åt sig - den här individen är inte ärlig. Artighetsfras utbyttes i korridorvandringen fram till kontoret. När vi satt oss ner förvandlades mimiken till något helt annat:
den karakteristiska snörpmunnen med nerdragna mungipor som uttrycker avsmak. Hennes sätt att tala var rakt igenom nedlåtande och konstlat. Orden var liksom beslöjade och hennes ton var den man har till mindre vetande, till barn i tolvårsåldern. Hennes titel var arbetsterapeut och ingenting av det hon sa lärde mig nåt nytt rörande regler och byråkrati.

Det blev ytterligare ett möte, den här gången på Arbetsförmedlingen. I väntrummet talade hon med en kollega i telefon. Hon lät nöjd när hon sa att hon satt och väntade med en patient. Patient. Notera ordet. Patient är man när man brutit benet och ligger på sjukan. Inte när man sitter i väntrummet på Arbetsförmedlingen. En arbetsförmedlarfarbror i lokalen av typen Rotary eller golfrunda hade skjorta och röd pullover och upprepade det nedlåtande tilltalet. "Vásádu". Oklart om jag lyckas förmedla tonen i skrift. Hur det lät.

Väl på mötet med den andra arbetsförmedlaren såg jag genast att det var en sedvanlig förmåga. Hon var förvisso inte nedlåtande i talet men såg bekymrad ut. Rödhårig, vilket är karakteristiskt, särskilt i kombination med broderad tunika från gissningsvis Indiska. När hon frågade om vad jag gjort tidigare tyckte hon det lät som väldigt olika saker med svetskurs och studier i litteraturvetenskap. Vilket det onekligen är. Och så såg hon mer bekymrad ut. Inte mycket mer blev sagt eller förklarat och jag nämnde ingenting om praktiken på begravningsbyrån eller min tid på tatueringsstudion där jag hjälpte till med kundkontakten. Då skulle hon bara ha sett ännu mer bekymrad ut och lagt pannan i nya veck.

Efter de här mötena gav jag mig själv ett löfte om att aldrig mer i livet sitta på kontor med socionomer. Det här var alltså inte mitt första möte med kategorin utan snarare det tunna snölagret på toppen av det berömda isberget. Min evidens är mer än tillräcklig för att uttala mig om hur socionomer är och beter sig. I egenskap av medborgare i en demokrati anser jag att jag har rätt att uttala mig därvidlag. Har svårt att se varför min erfarenhetsgrund skulle väga lättare än hos den som på sin höjd studerat tillsammans med blivande socionomer. Vilket jag för övrigt också gjort, på folkhögskola.

Autism har de inte en susning om.
I synnerhet inte autism hos normal- eller högbegåvade.
De vill helst att man är förståndshandikappad, missbrukare, dyslektiker, synskadad eller senildement. Vore man det skulle man vara mer lättplacerad i matrislabyrinten. Vilket de också sagt, fast med annan frasering.

Tycker klientperspektivet är mer intressant än kollegaperspektivet. Eftersom kolleger förhåller sig till varandra som kolleger, dvs jämlikar. En tjänsteman är aldrig din vän. Staten har inget hjärta och i deras kontor är du alltid ett nummer i ordningen, ett hjon. Medömkan, falsk eller äkta, är komplett ointressant. I den mån jag behöver själasörjare drar jag på Motörhead.

Jag är inte intresserad av att vara bitter eller av att svara på påståenden därom. Ännu mindre av synd om-tyckande. Däremot av kyliga observationer. Som de studerar oss, som inte passar in i matriserna, får de också tåla att själva bli studerade. Tycker mig ha utvecklat ett seende rörande äkta och falsk medkänsla, liksom för genuin solidaritet och påklistrad solidaritet. Det är förstås en dyrköpt förmåga, i likhet med andra talangområden, vilka de vara månde.
I livets villervalla är det av yttersta vikt att kunna skilja på sant och falskt. Såvida man inte hyser en lidelse för bedrägerier.

Till sist: varför talar de alltid så långsamt?
Har de lärt sig det på socionomlinjen eller handlar det mer om förvärvad sociolekt och arbetsplatskultur?
Man hinner ju åka taxi mellan orden deras.

Eventuella socionomer bland läsarna som ser den här texten som kursmaterial har inte min tillåtelse att använda den som sådan.