Det finns en utbredd föreställning om att alla människor är ungefär likadana och vill samma saker. De som sticker ut från mallarna får ofta höra att de gör sig till. Tro inte att du är speciell, du är precis som oss!

Gruppfascismen är rådande.
Alla måste med. Alla måste inordna sig.
Alla vill vara i grupp. Alla gillar fotboll.
Teambuildingaktiviteter är objektivt trevligt och allmänt befrämjande, liksom körsång och gemensamma träningspass.

Det sägs att det är hemskt att vara ensam.
Beskrivs oftast som nåt sorgligt.
Den som föredrar att vara själv ses som suspekt.

Men nu är det så: alla är inte gruppmänniskor.
Det finns individualister också.
Vi är inte ensamma när vi är själva.
Däremot kan vi känna oss ensamma i grupper.
I folksamlingar, i publikhavet, på familjesemestern.

Det sorgliga är inte vi.
Det som är sorgligt är den begränsade tankeförmågan hos gruppmänniskorna.

Det har alltid funnits ensamvargar, eremiter.
Richard Proenneke levde i en timmerstuga i Alaskas vildmark i trettio år. Att vi beskrivs i negativa ordalag handlar om gruppmänniskans fasa inför ensamheten. Av någon anledning kan de inte ta in att folk är olika. Och då börjar de projicera, som en försvarsmekanism mot den egna rädslan.

Vi individualister behöver välja vårt sällskap och blir dränerade i grupper. Umgås gör vi bäst med en i taget.

Människan kommer i flera olika modeller.
Själslig enhetsfrisyr är vare sig möjligt eller önskvärt.