Det jag inte kunde möta. Jag vet inte om jag skulle säga att det låg i vägen. Det var mer en skugga jag inte fick fatt i. Och den stångade jag mig blodig mot gång på gång. För att varje gång huka mig i min gråt och resignera. Inför dig. Inför oss. Men aldrig inför mig. Jag ville så innerligt att du skulle vara titan. Jag ville vi skulle vara titan. Det var du på ett sätt. Vi kunde ha varit. Jag var det aldrig. Och det jag inte kunde möta. Var jag. 

Jag ser genom orden. Allt det arga. Och ändå en sådan ledsenhet. Besvikelse. Och återhållen kärlek. All den jag hade släppt lös. Den jag dövade med tabletter och sprit. För att inte behöva såras mer. Förödmjukas. Älskas.  

Det jag inte kunde möta. Jag vet inte om jag skulle säga att det låg i vägen. Det var mer en skugga jag inte fick fatt i. Och den dansade runt i mina rum. Lekte tafatt med mina sjalar och skor och hattar. Snörde korsetten hårdare och bad mig om lov. Och fortsatte dansa innan jag hunnit svara.  

Jag ser genom väggarna. Det jag inte kunde möta. Mitt eget titan.