Det fanns en tid då hon trodde att en bild kunde förändra något.

Att rätt ögonblick, rätt utsnitt – ett barns skräckslagna blick, en moder med händerna lyfta mot kulregnet, ett ansikte i ruiner – kunde få världen att stanna upp, känna, vakna.

Nu visste hon bättre.

De körde genom det döende landet med kameralinsen riktad mot det sista som fortfarande ryckte i kroppen: förnedringen, skammen, blodet som aldrig hann torka innan nytt spilldes. Inget var heligt längre. Inte ens sorgen.

Män skrek triumferande över kroppar de inte kände namnet på. Kvinnor gick tysta, som om de för alltid hade slutat räkna sina förluster. Och barnen – de lärde sig tidigt att inte fråga. Bara bära.

Kameran klickade. Det var inte längre för dokumentation. Inte för historien. Det var ett tvång, ett sista försök att inte själv lösas upp i apatin.

Hon såg på sina händer ibland, för att försäkra sig om att hon fortfarande fanns. Att det fanns ett "jag" bakom blicken, bakom kameran, bakom huden. Men det var osäkert.

Det absurda var inte våldet. Det var hur snabbt människor vänjde sig vid det. Hur snabbt godhet blev till ett slags lyx man inte längre kunde kosta på sig. Empati blev ett störande ljud, ett hack i överlevnadsinstinkten.

En gång frågade hon mannen bredvid sig, han med mikrofonen och de trötta ögonen:

"Tror du att vi blivit onda?"

Han tände en cigarett, hostade och svarade:
"Jag tror vi bara slutat försöka vara något alls."

Den kvällen drömde hon om en plats utan ljud. Inte tystnad – utan frånvaron av liv. Ett vakuum där hon vandrade mellan konturer av människor, grå skuggor utan ögon, som log medan de rev varandra i stycken.

När hon vaknade tänkte hon:
Kanske är det inte kriget som är det värsta.
Kanske är det det vi förlorar på vägen dit.

Hon tog en sista bild den dagen. En soldat som grät, men dolde det genom att skratta. Hennes händer skakade när hon zoomade in. Inte av rädsla. Av sorg.

Men inte för honom.

För att hon inte kände något längre.