Hon hade aldrig förr blivit tyst av ett samtal. Särskilt inte ett så kort. Inte för att orden uteblev – nej, tvärtom, det var deras exakthet som överrumplade henne. Som om varje replik han fällt inte bara svarat, utan förstått.

Hon gick sakta över grusgången mot de inre delarna av trädgården. De låga murarna kastade skarpa skuggor över de välklippta häckarna, och hon förmodade att om någon betraktade henne från husets övervåning, skulle de se en ung kvinna i promenad, men utan ärende. Hennes steg var långsamma, men inombords gick hon i cirklar.

Mr. Ashcombe.

Hans namn slog som en tunn klocka i hennes medvetande. Inget överdåd, inget skrammel, bara en distinkt ton som stannade kvar längre än den borde.

Han hade inte sagt något särskilt – inte ett ord som, ens i efterhand, skulle få en faster att höja på ögonbrynen. Men tonen. Måttet. Och den blygsamma skärpan i hans blick, som om han förväntade sig något från henne hon inte visste att hon bar.

Hon stannade till vid lavendelraden och låtsades inspektera de gråblåa stjälkarna. Men hon tänkte inte på lavendel. Hon tänkte på att han inte sett på henne som många män gjorde – med brådska, hunger eller tålamod kamouflerat till artighet. Nej. Han hade sett på henne som om hon vore ett kapitel i en bok han ville läsa långsamt. Ett stycke i taget.

Det gjorde henne misstänksam. Men också – om hon var ärlig med sig själv – intresserad.

Och nu... ett brev.

Det låg bland hennes saker på skrivbordet i hennes rum. Hon hade sett det när hon kom tillbaka, väl vänt med initialer i en handstil som inte försökte vara särskilt prydlig, men som inte kunde undgå att vara det.

Hon visste att det var från honom. Och ändå hade hon låtit det ligga orört.

Det skulle vara dumt att öppna det för tidigt. Som att låta ett värdefullt te dra för kort tid. Men vad var det för mening med sådant förställningsspel när hon redan förde hela samtalet med honom i huvudet? Hans röst, hans paus innan han sagt hennes namn. Som om han först ville förtjäna rätten att uttala det.

Hon suckade. Hon var varken flickaktigt förhoppningsfull eller cyniskt avvaktande. Hon var bara... nyfiken. Och det var värre. Nyfikenhet ledde till beslut. Och beslut ledde till handling.

Och handlingar hade hon alltid vägt med kirurgisk precision. Tills nu.

Hon vände tillbaka mot huset. Stegen snabbare nu. Lavendeln lämnades bakom henne. Hon visste att något skiftat i henne, men inte vad.

Bara att hon inte ville vara den som låter bli att öppna brevet.

Det var redan för sent för det.