Innan den börjar är den tystnad.
Bara luft. En vanlig, obetydlig suck.
Och trä och metall, som sover i sin form.
Det är materia, död och ordinär.

Men se, nu lyfter taktpinnen.
Och plötsligt är det inte trä som skälver,
det är längtan.
Inte metall som sväller, det är sorg.
Luften är inte luft längre, den är en bärare
av allt vi varit, allt vi förlorat, allt vi hoppas.

Skönheten var inte i träet eller stålet.
Den låg och vilade, en sovande glöd,
i det vanliga, och väntade på att bli sedd.