så...

vad gör man

när monstret i garderoben

visa sig vara verkligt

och när man försöker hitta den vackra världen

som man försökte fantisera om när man var liten

eller....

när smärtan som man bär på

är för stor för att blåsa bort

och inget plåster i världen

fäster på ens sår

undrar....

om de tröstande ord

man fick höra som liten

räcker till

för att man ska förstå

att just dessa små glimtar

och små smulor

man minns från det man var liten

(det kanske hjälper)

just dessa gör att man mitt i allt elende

gör att man kan le.....

kanske....

ibland

när allt annat inte räcker till......