Jag vet inte vad det är.

Det är.

För Vidars skull

det är för Josefins

för Antons

Isaks

för Karjas skull.

Det är för poesin i Umeås skull.

Det är för poesins

och för Pelle Almgrens

på cd:ns skull.

Det är för de gamla

(för Göta

som kom med i Sorsele-antologin

som en levande poet i maj

och sedan dog på min semester

strax därpå, ADJÖ!!, jag hann

aldrig säga det), för hennes skull.

Det är för Marias skull.

För Ankis skull.

För dumjävla älskade Peders skull.

För alla glömda vänners skull.

För alla alternativa verkligheter.

Det är för arbetskamraterna.

För Nettans skull

på balkongen på natten

för vårat samtal

om livets mening

om det sjuka i att livet

koms ihåg för de där minuterna

då man gifte sig eller födde barn

fastän livet är nästan all annan tid

(och nätterna går för fort..!).

Det är de där nätterna man jobbar

på ålderdomshemmet

för Göta

och alla andra.

Och man hyllar sin medförfattare

genom att hjälpa henne

där hon ligger och väntar

på att få träffa sin syster.

Det är för blöta löv på asfalten.

det är för vädringsfönstret;

öppet och kallt när man röker

alldeles för mycket.

Det är för Madde, Gunilla, Katarina,

Katarina, Lina, Kristina, Muhammed

och alla de andras skull.

Det är såklart för ölens skull.

Det är för DN:s reportage om Cliff Burton

och hans minnessten i Dörarp.

Och Peder D:s scam

när han lurade mig på pengarna

när vi skulle åka och se Metallica

i Stockholm men när han tog med sig

en tjej istället

(men hur jag än hatade honom för det

gav han mig så många erfarenheter

som jag inte skulle vilja vara utan).

Det är självömkan för att inte ha lyckats.

Det är toppen av isberget som aldrig smälter.

Det är 30 år av ensamhet.

Det är det futila hoppet

om att finna en plats.

Det är kärleken till ett apelsinträd

som efter tolv års omsorg

hade varit så mycket större

på en annan plats.

Det är alla ensamma dagar och nätter.

Det är min dokumenterade osäkerhet.

Det är min patetiska kärlekstörst.

Det är vem jag kunde vara.

Det är vem jag inte kunde vara.

Det är andra människors omtankar,

den totalt oväntade omtanken

som jag mött med misstänksamhet

och förvåning

och först senare lärt mig att uppskatta

för vad den var.

Det är min far och mina duster

med honom.

Det är min mors nervösa kärlek.

Det är alla glömda klasskamrater

(och några jag kommer ihåg,

och några jag undrar över).

Det är allt det där

som gör att jag gråter

men nu, nu drar jag,

det är verkligen dags.

Adjö, Umeå.