Höstdepresionen, likt rörtången tar den tag
ingen kommer undan, inte du, inte jag.
Är det mörkret, är det bristen på ljus?
varför fylls våra ögon varje natt med grus.

Höstdepresionen, ingen orkar att vara social,
den är likt en farsot, obarmhärtig och global.
Jag tänder så många ljus att det uppstår syrebrist,
lik förbannat känns allt mörkt och jävligt trist.

Höstdepresionen, den ersätter vår solbränna,
får människor att vissna, tur att vi är perenna.
Vi får stå ut, i april börjar åter saven stiga så smått,
krama varandra så länge, av kärlek har ingen illa mått.