Vi kallar dem Le Plus; de är bara FÖR MYCKET, hon och han.

De står i kön till Den Smala Filmfestivalen, den med högst 10 betalande inklusive biljettförsäljerskan som smiter in när ljuset slocknar. Le Plus är först på plats. Terroriserar redan personalen, alla ska veta att Le Plus är på plats. Paret pratar om filmen, han rullar ihop den tunna festivalbroschyren till en strut som han slår mot ena benet. Hon föredrar David Lynch, han föredrar Truffaut och Robert Altman före 1980.

De bor ihop men har skild ekonomi, skriver på varsin kammare - han kortprosa, hon poesi om kött, blod och sjukhus - tapetserar med filmaffischer och vägrar byta video mot dvd för dvd är trés vulgaire.

Paret Le Plus citerar Simenon eller ett stycke ur en Orson Welles-biografi, saknar Månadsjournalen och kommer överens om att de ska dricka varsin kopp Darjeeling och spela mahjong när de kommer hem från filmen. Spela, dricka och prata hela natten. Backgammon spelar de bara när de har varit på vernissage och lådvinet gjort sitt.

Men här i kön till den smala filmfestivalen nickar de belåtet, möter inga andra blickar, en sammanhållning av kulturcigaretter, kulturfrisyrer, kulturkläder och kulturtankar.

Madame Le Plus pratar om en svartvit ukrainsk film hon hört så mycket gott om och undrar varför den inte släppts här ännu. Hon har eventuellt en utställning på gång till våren, ingen vet. Hon har inte hunnit måla så mycket, inte hunnit klippa sina kollage, för det har varit så mycket litteraturträffar på biblioteket, så många alternativa filmer att se i Stockholm, så många uppläsningar att stanna kvar och diskutera, så många stipendier att söka. Det finns så många bilder från Indonesien att visa, berätta om arkitekturen och maten för vännerna, planera nästa resa, färga flera kläder svarta, köpa en manchesterkavaj när hon kan stoppa en tummad Nalle Puh-pocket som hon läser när hon står i köer.

Monsieur Le Plus har skaffat sig ett kulturskägg som han formar utan elektrisk apparat eller känsla för det nutida. Han påminner sig om madeleinekakor och lindblomste, tänker på Proust, fyller sina bokhyllor med Goethes färglära och triptyker på väggarna, fikar på Kulturhuset i Stockholm varje gång han är där, går drömmande omkring på sitt antikvariat där hans årsgamla kredit ligger och mognar, nya diktverk, nya Schiller, nya K Öijer, nya Hölderlin, nya Boye, nya kultursällskap att söka inträde i och nya filmer att se på smala filmfestivaler.

  "När har den premiär i Sverige?" frågar han en av frivilligarbetarna som går omkring i en t-shirt med Marlene Dietrich på men ser inte frivilligarbetaren i ögonen.

Frivilligarbetaren vet inte. Då tittar Monsieur Le Plus på sitt sällskap, han har redan tappat intresset. Hans sällskap, madame Le Plus, är gestikulerande med små glasögon och en tunn sjal vriden som en snara runt sin smala hals. Glasögonen ska få henne att se äldre ut och den tunna sjalen ska dra av lika många år på samma gång.

Hon himlar med ögonen och har något politiskt korrekt att säga om skrivarutbildningar: själv satt hon ute i skärgården och skrev haikus i ett ordkargt roslagslandskap med klippkust, järngrå sommarregnshimmel och pollenmjöliga martallstoppar och tack vare stipendiet från Upplands landsting. Den sommaren cykelluffade han till Mårbacka och skrev en enmanspjäs om Rasjkolnikov, diskuterade FNL och Lars Forssell, Chaplinfilmer och gamla Filmstaden i Råsunda. Han tycker att svensk film av idag är tout de Americaine, för amerikaniserad.

Alla år i kollektivboende och rivningslägenhet, högt i tak för nudelbuljong, poesiaftnar med rysk poesi och högläsning ur Egalias döttrar, ledde paret Le Plus fram till en kö i en mellanstor svensk stad där kulturen någon gång under 1990-talet blev ett nödvändigt hot och gjorde konstnärerna till bildlärare och poeterna till källarlyriker. Ett godståg som blev stående mitt på rälsen mellan två stationer. Här, tillsammans de övriga åtta betalande, står de och jäser av de innefrusna ambitioner som livet borde ha haft i beredskap åt dem.

Men ambitionerna, liksom de själva, fastnade i högdragenhet, stolthet och en snedvriden uppfattning om att en konstnärssjäl alltid känns igen på utanskriften.