vilsna vandringar genom svarta skogar
tär på tung lekamens sorgsna särdrag
den aldrig längre leende månen
försvinner bakom eviga nätters persienner
mörkret sprider sitt säregna ljus över öde marker
där nakna fötter aldrig mer ska vandra
sårbara blottade fotsulor virrar i armod
på sandstigar som suddats ut av vindar
utan ledtrådar röda trådar nervtrådar

vilse

vilsen

vilsna

resor på väg till målet utan slut

felaktiga andetag ska frälsa odödliga själar
när motsatser visar bittra vägar åt fel håll

men dessa andetag stod alltid för ett löfte
att aldrig vara inspirationen som inte syntes
då mörkret la sitt sorti över livet

det azurblåa ordet skall aldrig yppas
av den svarthåriga flickans fjäderlätta röst
ej heller befästa sin existens
på papperslösa ark

ord utan mark

där hjälper ingen tröst

i det hålfyllda hjärtats höst