tomma korridorer
slukar hennes steg
snidad trä och kalkputs
ristar bittra dofter på fingertoppar

stentrappskylans
genomträngande förlamning
där hon i halvdunklet kurar
väntar
väntar

men hopp
håller den värkande smärtan
i lyfta händer
och hon följer

undflyende
än en gång
det borttonande
mörkerskriets
skugga