Pernilla
En människa som log mot mig där tvivlet var starkt
I marker där jag fruktar att trampa fanns hon
Jag sökte hennes uppenbarelse bland kroppar som vimlade
Över ett sargat hjärta, sakta tog hon sin makt

Hur kunde jag tänka också på henne
Hur skulle det finnas plats bland alla de som aldrig kom
Var hon ytterligare en hjälplös förhoppning,
Ingen som kan lösa mitt förtappade spänne

Jag tipsar dig om hur mitt hjärta tänker
Båten som lossats från sin plats vid kaj
Vet du hur en sanning ser ut om den kommer från mig
Ser du en tanke som är öm, ser du att den blänker

Från den plats jag älskar allra mest
Slumrar mitt inre flyktar ej tankarna på dig
Båda ögonen slutna, och dörrarna helt öppna
Jag vet vilken plats som passar båda allra bäst

Nu är det dags, en älskandes andetag
Låt mig sprida en enkel förhoppning över er
Ser vi solen som går upp eller ner
Glömmer vi aldrig någonsin vår andra första dag