Jag var som vanligt ute och vandrade,
ensam och med min blick lika mycket uppåt som nedåt.
Då såg jag den, den gamla fina ekan..
Den låg förtöjd i en liten vik, bakom en liten pir byggd av starka händer.
Dess färg hade för länge sedan tynat bort, men jag såg ändå stänk av den, och jag kunde med lätthet se hur vacker den varit en gång i tiden.

Jag provade att gå ner i den. Min rädsla för havet var uppenbar, men jag bedömde att det skulle gå bra. Satte mig ner, och kände mig genast välkommen av den lilla båten. Hur jag än vände och vred mig i farkosten så satt jag bekvämt, och jag började sakta att tala till den..
Allt medan jag talade så märkte jag hur den lyssnade till mig, och den började att rulla lite i den mjuka sjön, och detta gjorde att jag till slut somnade, somnade tryggt..

jag drömde mig bort till platser, dit jag och min båt kom, och där vi upplevde saker som var helt nya för oss. Jag köpte färg, drev och kitt till min båt, och sommaren verkade aldrig att ta slut.

Jag vakande av att min eka helt plötsligt hade slutat att gunga med mig.
Ett höstregn hade avlöst sommarens sol, utan att jag hade en aning om det, och jag frös, jag frös igen.
Sakta steg jag ur min båt, och jag ställde mig en bit ifrån den och betraktade den åter.
Nu såg jag att den var full av hål, där var inga årtullar kvar, all färg var försvunnen, och den lilla båten var riktigt ful. Hmm, ingen båt man ger sig ut i om det blåser det allra minsta..
Piren hade rasat på flera ställen, och blåsten gjorde att båten hade fullt sjå att hålla sig flytande.
Jag stod kvar, tänkte att en dröm blev det ju i allafall,
kände saltvattensmak i min mun, och jag undade: har jag gråtit?
Sakta vände jag om, nu med blicken nedåt igen..