till några manodepvänner och bekanta som inte alltid finner dagens ljus lika vackert som de flesta andra.
men mest av allt till en vän som det kommer ta lång tid innan jag åter kan fylla på hans glas med vin.
Slitande känslor
När glädjen gradvis konsumeras och försvinner
som ett vinglas på en förfest någon stans
och bara en smula självironi och bitterhet finns kvar
så slår utmattning rot i bröstet med sina tunga rötter
inget smakar, inget käns
bara en trötthet och ett falnande hopp
som tyst skriker på hjälp
men skriket kvävdes av en sorg utan grund
ett eko av ett slocknat ljus i ett mörkt rum
som gav färg och substans till drömmarna
och värme att stå upp till kamp mot ensamheten
ett slocknat ljus, en själs vilja och önskan
du fyllde aldrig på ditt vinglas den kvällen
när det sinat och tagit slut
förvirrad av drogernas dimma och föräderi
valde du en annan väg till ett mål vi alla färdas
så många som aldrig såg dina kvävda rop
igen som kände eller förstog
men så många som saknade dig
när du dog
farväl min fågel utan vingar som gråtit sig evigt tyst
hoppas du finner lycka som stannar
dit du hängde dig nyss
själv kvar här jag vandrar med lycka i mitt bröst