Hur hemskt det är när man ser in i dessa blå ögon som får det att krypa i skinnet av längtan att krama personen och man bara inte får ut alla ilskna orden på tungan, efter bråket du aldrig velat ha ..
Tappar orden
Stjärnklara kvällar
Som glimtarna i dina ögon
Mörka vinternattar
som skuggorna i ditt leende
Inte ens himlens blå färg
en sommarmorgon i juni
kan beskriva din ögonfärg
Men även du har moln i dina ögon
Tunga dysjaskiga blöta moln
som får dina ögon att tåras
och visa hur svag du är i din muskulöst manliga kropp
Orden fastnar.
Halvvägs ute på tungan bromsar de
och ett ordnät starkare än spindelnät
sitter i halsen, redo att sätta fast orden ..
De gör ont.
Hur lätt är det att säga när dina blå ögon gör mig skakad
De gör mig barmhärtig. Förlåtande. Ger medlidande ..
Du hade nästan kunnat slita ut hjärtat direkt
men det är väl det enda som inte fastnat i halsen när vi kommer till kritan
Du gör mig stum. Men förtvivlad när vi aldrig lyckas bestämma något. Och jag babblar och du ser på mig med sommarmorgonens ögon.
Jag kapitulerar.
Men efter 1 ½ år har jag fortfarande inte lyckats
Att reda ut ..
i vilken riktning går jag ? med livets klokhet eller dyrkan till din kärlek ?