Hans ord bröt tystnaden.
Och mig.

(Påminde mig om vem som erövrat vem.)

- Jag skrek åt honom men orden kom aldrig
Kvar på ruta ett, stod jag.

En inre sorg har berövat mig på känslor.
Jag kan inte längre känna kärlek.
Av lojalitet är jag kvar, sade jag med smärta. Av nykter solidaritet.

Men jag var allt annat än nykter.
Berusad, berusad av sorgen och den lidelsefulla saknaden.

- Kanske skulle jag ta steget tillbaka i tiden. Ställa mig på rutan noll och ta steget tillbaka in i evigheten där min käraste, min älskade väntar på mig.

Men förbittrad av de salta tårarna som får såren i själen att svida, är ruta ett. Där jag står kvar.

Rör mig inte. Bär mig inte. Låt inte den fördömda samariten torka mina tårar.
Ge mig svaghet istället för styrka så jag kan förstå min egen ödmjukhet.


Men jag är en härdad blomma, i dödens sorgfyllda trädgård där man vattnar dess tistlar med saltade tårar och hårda ord.


Ödmjuk? Mina hårda och sorgset mörka ögon kan vara ödmjuka.