Fågeln i buren som kvittrat så vackert
tystnade en dag

Omgiven utav kyla och hårda ord
får även den härdade rosen med all sin törn och prakt att vissna.

Vinden som brukade bära fågeln under dess vingar mot nya höjder har gått i stiltje.
Solen som bekymmerslöst värmde de mörkröda kronbladen är nu dold bakom moln.

Hur kan då fågeln kvittra om de blå skyarna
om vinden, om havet och om sommaren
ifall du stänger den inne?

Och hur kan den vackra rosen blomma
ifall du inte vattnar den med vänlighet
viskar ord utav behag
och beundrar den i all sin prakt?