Blir alltid hopplöst inspirerad av grekisk mytologi.
Ska jag hjälpa oss att dö?
Ska jag berätta sanningen om Adonis?
Han, ståtligare än alla jordiska män
Ska jag verkligen förtälja det mötet?
Ska jag verkligen låta oss dö?
En stulen kyss är svårt nog att försöka förklara
när jag har älskat med en gud.
För när vi väl möttes i njutningens konvulsion
då tog paradisets varenda ängel ton
och mötte upp oss i en chorus utav sånger.
Han, starkare än den starkaste jordiska man
gav varenda organism dess orgasm
utan tvivel och utan ånger
när han ömsint omslöt allt med sin famn.
Ska jag hjälpa oss att dö?
De strängar i min kropp som han slog an
var som att ur livets brunn - inte bara ta en bägare - utan en full spann.
Vad mitt blodet då beträffar
så sjöng det en serenad
bland grekiska bomullslakan
om hans storslagna bravad
Jag skall ej förneka
att något motstånd fanns
Inte heller den tvekan
som skulle fått mig att tvivla på denna romans
Men ska du verkligen lämna mig nu?
Den vän som väntat på mig i vårt hem
när jag älskat med en gud?