Fem minuter innan jag ska till jobbet brakar kaoset ut. Lilltösen blir ledsen och ylar i högan sky om uteblivet mys. Jag försöker snabbt och stressat påminna henne om att på fredagar, när jag jobbar, brukar hon ju vilja vara uppe och storebror gosar med dej sen och tiiiitta vad mycket gottigottgott ni kan smaska på och titta på Let's dance och du kan ju ringa sen och så kan du ju krypa ner en stund i morron när jag kommmer hem...

Allt medan jag sliter ner min jacka, och alla andras också, från klädhängaren. Kollar nycklar och ryggsäck. Slänger ner tre apelsiner, checkar mobilen att den är laddad och böjer mej ner för att snöra på mej...

Borta...

VA I HEL...piiiip. Var är kängorna? Var är dom? Hör jag mej själv fråga lite för högt... sen, eggad av paniken i min egen röst...- HAAAAANNAAAAA....

Förbannade, jävla, satans....(alla slussarna är vidöppna och klockan rusar)

JAG SAAAA JU ATT HON INTE FICK....

Pojken rusar förskräckt ut i hallen för att kolla om jag fått ett slaganfall. Lillans gråt har abrupt upphört och hon stirrar storögd på mej.

Shitt, shitt, shitt...

Till saken hör ju till att mina dr Martens är DE ENDA dojjor jag har från sept- juni. Jo, jag vet... otroligt fantasilöst... men dom är en del av min kropp. Resten, typ sommarsandaler och sånt, är i en låda någonstans i källaren. 

... och dottern är redan långt iväg, spatserandes i miiiina kängor, som hon INTE fick låna... och det visste hon ju.

Desperat knölar jag ner mina fötter i ett par storlekar för små converse (Ja, just det. Dotterns), med ritade bläckhjärtan framme på tårna...Herreguuuud.

Lilltösen frågar försiktigt om jag ska slå Hanna när jag kommer hem imorron, och jag tillåter mej att stanna upp en sekund.

Slå henne... vaddå slå? Jag skulle väl aldrig...

... sen pusspuss, nattinatti, måste rusa och hej då.

Undrar lite skamset i bilen vad i hela friden jag vräkte ur mej där i hallen.

Kom i tid till jobbet iallafall, men till vilket pris....

suck.

Fotnot

Kan härmed meddela att en mycket förnärmad tonåring dagen efter bedyyyrade att hon minsann inte haft mina kängor, och när jag lyfte på en halsduk som ramlat ner på golvet i hallen (förmodligen när jag slet ner jackan), så.... 

usch... jag vill inte ens skriva det.....