Jag dör om och om igen på nätterna,
bara för att sedan kunna leva på dagarna,
bara för att försöka hålla mig uppe,
bara för att få till det där leendet,
det där skrattet, det där man alltid hoppas är äkta.
Frågan är bara hur många liv jag egentligen har,
hur länge det här funkar,
hur mycket man måste dö för att kunna leva.

Tårarna rinner varje gång,
och även om dem alltid skär
som vassa glasbitar ner på mina kinder,
kan jag vissa gånger upptäcka dem
först när jag känner stelnat blod på kinden.
Allt har blivit en vana.
Tankarna och känslorna har tagit över mig
och allt det här kommer alltid ha ett bo inom mig.